Separatism och trygga rum

I samband med minoritetsgruppers proteströrelser på diverse universitet och högskolor (främst uppmärksammade är de amerikanska, men bland många andra finns även svenska exempel) har en mängd olika krav ställts. Kravlistorna från de största amerikanska antirasistiska rörelserna finns sammanställda på The Demands1 och är många och olika utförliga men det som oftast(?) tagits upp för kritik är s.k. trygga rum2.

I ett inlägg publicerat hos Heterodox Academy, en universitetsorganisation som förespråkar diversitet, tas trygga rum upp som ett exempel på metoder som förhindrar integrationen och mångfalden på universitet.3 Som stöd för detta hänvisar de till en attitydsstudie av ”etniska enklaver” som utfördes på UCLA med fokus på dynamiken i social identitet4 och den slutsats som Heterodox drar är att trygga rum otvetydigt är ett hinder för diversitet och integration på universitet.

Men är integration verkligen det främsta syftet med trygga rum (frågade han retoriskt när det uppenbara svaret är nej)? Då den variant av trygga rum Heterodox tar upp per definition är separatism (där den grupp som är utsatt avskärmar sig fysiskt från den grupp som sägs utsätta) är det i bästa fall ett tankefel att tro eller påstå att det skulle vara ett av de främsta sätten att etablera mångfald och i värsta fall är det avsiktligt förvillande. En icke-poäng.

Intressantare är då att se på ett par frågor som Heterodox inte tittar på:

1. Fyller trygga rum något behov?

samt

2. Är trygga rum alltid negativa?

För att få början till ett par svar så får vi gräva ner oss lite mer i studien och se vad det är som händer när alla grupperingar kan skapa sina egna trygga rum:

Vad har studerats?

Etno-separatistiska studentföreningar på UCLA (där minst 80% tillhörde samma kategori) – dels sororities och fraternities, de sedan länge etablerade kvinno- och mansföreningarna,med grekiska bokstavsnamn (i stil med ”lambda kappa phi”, hädanefter kallade bokstavsföreningar) som av tradition är överväldigande vita i sin sammansättning, och dels de nyare minoritetsföreningarna (för svarta, latinxs, asiater, el. dyl).

Hur studerades de?

Respondenterna fick löpande under fem år (1996-2000) besvara enkäter kring sin inställning till olika rasism- och rättighetesrelaterade områden under en period som täckte in från när de började universitetsorienteringen till året de (i teorin) tog sin examen.

Vad blev resultatet?

Generellt kan sägas att den som går med i en omedvetet eller medvetet separatistisk förening (d.v.s. de traditionella vita bokstavsföreningarna resp. de nyare minoritetsföreningarna) kommer förändra sin syn på mångfald och samhället, inte sällan med en förstärkning både av den egna etniska/kulturella identiteten och av känslan av att den egna gruppen skulle vara utsatt.

Den intressanta skillnaden är dock att när medlemmar av de vita studentföreningarna får en mer negativ syn på minoriteter och mångfald gäller inte samma för De Andra då minoritetsföreningsmedlemmarna inte blir mer negativa till vare sig vita eller mångfald:

organizational membership among Whites tended to both marginally increase the positive affect toward Whites and marginally decrease the positive affect toward minorities. […] congruent with our own results, the available literature tends to show that sororities and fraternities foster somewhat xenophobic, authoritarian, and prejudiced attitudes and values among White students.
[…]
despite the fact that membership in ethnic organizations increases minority students levels of social identity, sense of victimization, and even perceived group conflict, this membership does not seem to increase the students intergroup bias.
Detta ska då även ses mot bakgrund av att de som söker till bokstavsföreningarna redan innan har en högre nivå av rasistiska attityder än de som söker till minoritetsföreningarna.

Så: tillbaka till frågorna!

1. Fyller trygga rum något behov?

Ur studien går det inte att dra några direkta slutsatser kring denna fråga, men troligtvis är det så. Kanske främst då behovet av att undvika stressfaktorn som ett ständigt ifrågasättande utgör – oavsett om ifrågasättandet är av ens mänsklighet i möljöer där bigotta är i majoritet eller av ens fördomar i miljöer där rättighetsaktivister har en stark röst (allt oftare överlappar miljöerna stort) – och umgås med likasinnade.

Detta behöver i sig inte vara negativt för campusets generella diversitet eller integration, utan kan kanske ge en ork att ha överseende med misstag från De Andras sida. Dock beroende av vilken typ av tryggt rum det är.

Further studies are needed, som det brukar heta.

2. Är trygga rum alltid negativa?

Heterodox Academy har i sitt inlägg fokuserat på ”an increased sense of ethnic victimization and a decreased sense of common identity and social inclusiveness” som de sedan extrapolerar till att orsaka mer splittring. De missar eller undviker även datan som visar skillnader mellan olika rum: en del trygga rum minskar den negativa synen på De Andra (vilket ju är positivt), men i andra ökar den (vilket ju är negativt). Den ökade känslan av utsatthet kan även handla om att ha blivit medvetandegjord om de sociala strukturer och mekanismer som är verksamma i samhället och på campus.

Skillnaden kan helt enkelt ligga i att de rum som gjorts trygga för den som avsiktligen eller ej utsätter andra förstärker utsättandet som en normal praktik, rättighet eller t.o.m. skyldighet, medan de rum som gjorts trygga för de som utsätts förstärker möjligheterna att freda sig från att utsättas samt tid för återhämtning:

En minoritetsperson som hela livet av samhället blivit sagd att alla är lika och eventuella problem beror av antingen otur eller egna misstag kommer garanterat att få en ökad känsla av utsatthet och minskad tillhörighet med majoritetsgruppen på campus när hen i sin separatistiska enklav får reda på t.ex. skjuvad antagning till universitet5 eller bostadsmarknad. Detta skapar inte nödvändigtvis antipati mot majoritetsbefolkningen då infon inte helt sällan kombineras med info om hur även de är invaggade i att tro att systemet är helt rättvist. Helt enkelt en grundkurs i sociologi. (en bieffekt som studien tar upp är f.ö. att ökad känsla av utsatthet korrelerar med bättre studieresultat, något som kan tolkas som att kännedom om diskrimineringen gör att minoritetsstudenterna kan hantera den, motverka dess effekter och prestera bättre)

En majoritetsperson som däremot i sin separatistiska enklav får höra förstärkande information om att systemet funkar och är rättvist för alla, samt att minoriteterna försöker ta mer än vad de rätteligen förtjänat i det påstådda  nollsummespelet kommer få en känsla av utsatthet, minskad tillhörighet med minoritetsgrupperna på campus och en negativ(-are) syn på ”snyltarna”.

Fokus för trygga rum bör alltså vara kunskapsspridning om och motverkande av utsatthet och utsättande.

Jag skulle även gärna se studier av förändringen på campus där de traditionella fraternities och sororities upplösts till förmån för integrerade intresseföreningar. Eller för den delen studier av förhållandena på ett etablerat campus där de traditionella bokstavsföreningarna aldrig funnits.

Vem vet: kanske det inte är just minoriteternas separatism som är problemet.

__

  1. The Demands, läst 2016-08-07
  2. Safe-space, Wikipedia, läst 2016-08-10
  3. What Can Help African-American Students Feel Included?, Heterodox Academy, läst 2016-08-07
  4. Ethnic Enclaves and the Dynamics of Social Identity on the CollegeCampus: The Good, the Bad, and the Ugly (pdf), Sidanius et al., 2004
  5. What’s Behind Asian Discrimination in College Admissions?, läst 2016-08-10

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress publiceras inte.Obligatoriska fält är markerade med *