Nationnets

Iran sluter gränserna mot omvärlden i ett försök att behålla kontrollen över folket1. Så går i alla fall ryktet2. Steg ett är att svartlista / blockera ett antal stora siter och lansera egna alternativ (som Iran-sök och Iran-mail) och steg två, som avslutar övergångsperioden, är att släcka access till alla siter som inte är med på en officiell vitlista och skapa ett iranskt intranät.

Delvis så är det faktiskt en bra idé, men mestadels är det bara dumt.

En bra idé?

En stat som erbjuder de grundläggande internettjänsterna (som mail, sök, dialog o.s.v.) till sina medborgare har tagit ett stort steg mot att hjälpa dem hänga med i samhällsutvecklingen. Ett lyckat exempel kan ses i franska Minitel3, som långt innan www kom och Internet slog igenom lät miljontals medborgare sköta sina bankärenden, boka resor o.s.v. online (dock numer utkonkurrerat av just Internet och dess globala access).

Att dessutom ha en verifierad nätidentitet med statens sigill på gör det enormt mycket svårare för bedragare eller ryktesspridare att manipulera verkligheten efter sina önskemål – det går alltid att vända sig till den riktiga personen med frågor, samt att en statsadress lär ha en enormt mycket högre sökmotorrankning än i stort sett vilken annan adress som helst i samma namn.

[Uppdatering 130610]

I och med avslöjandet av Amerikanska NSA:s PRISM-projekt5 aktualiseras även problemet med att främmande stater kan övervaka den information som myndigheter sänder över nätet. Med ett nationsnät skickas sådan info enbart inom landets nätverk. Visst kan den egna staten övervaka allt, men det är avsevärt mycket enklare att ställa sin regering till svars än att försöka få huvuden att rulla för en annan nations folkvalda.

[/uppdatering]

Det stora felet

Nackdelen är naturligtvis det där med att släcka övriga nätet. Syftet att försöka motverka samhällsutveckling och hårdstyra information, att kontrollera istället för att hjälpa, är ingenting som är bra för vare sig nationen eller folket.

Det är även här det kommer bli till en nackdel för diktaturen.

Motståndet kommer hitta sätt att ta sig runt censuren (garanterat med hjälp utifrån) och sprida information. Det hände i Stalingrad, det händer i Pyonyang och det kommer hända i Teheran.

Vad borde de göra?

En markant bättre idé är att göra som med svenska SR och SVT: varje tjänst drivs av en politiskt (relativt) oberoende stiftelse, med uppdrag att leverera en så bra och icke-partisk tjänst som möjligt. En lösning med relativt hög grad av insyn jämfört med privata alternativ, samt att de kommersiella alternativen finns kvar.

Men tyvärr är ökad informationsfrihet inte någonting som lockar en diktatur och tyvärr tror jag inte det bara är officiella diktaturer som kommer snegla vällustigt på Irans lösningar.

Även vissa demokratier verkar ju röra sig mot ett avsevärt mindre fritt nät4.

___

1 Iran set to launch its own Internet, The Next Web, 5 juli 2011

2 Iran To Shut Down Internet Claim: ’Clean’ National Intranet In Pipeline Denied, International Business Times, 10 april 2012

3 Minitel: The rise and fall of the France-wide web, BBC, 27 juli 2012

4 Clean IT – Leak shows plans for large-scale, undemocratic surveillance of all communications, European Digital Rights, 21 september 2012

5 USA:s regering samlar in datatrafik, Sveriges Radio, 7 juni 2013

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress publiceras inte.Obligatoriska fält är markerade med *