om varför zombiehorden är mindre än man kan tro

Zombieapokalypsen – ett populärt tema för film, TV och serier. Alltid illustrerad av oändliga horder av odöda som hasar fram mot det oundvikliga slutet: mänsklighetens uppätande.

Dock ett litet problem: Blir horden verkligen så stor och blir den det så snabbt att den är omöjlig att begränsa även om myndigheterna står handfallna?

Vad vi vet om zombies så går de gärna ihop och festar på ett offer istället för att ta var sitt, d.v.s. istället för den exponentiella tillväxten där en zombie smittar många offer kan nog kvoten smittad per zombie ligga närmre 1 efter att en första tröskel är nådd.

Denna första tröskel utgörs av överraskningsfasen: i paniken som uppstår när de döda reser sig upp och börjar äta folk kommer många att inte veta vad som händer och bli lätta byten. Många kommer även stryka med av ej direkt zombirelaterade orsaker (trafikolyckor, vådaskott, självmord o.dyl), vilket gör att antalet zombies kommer få ett uppsving.

Hur många är de då i början?

Om vi begränsar oss till att bara diskutera Sverige så har vi varje år omkring 95 000 dödsfall. Av dessa är det 77% som kremeras vilket gör att endast 23% får en kistbegravning1. Länder där helkroppsbegravning är vanligare kommer alltså ha ett större problem.

Om vi för att öka hotet lite säger att alla de icke-kremerade har hjärnan intakt vid jordfästningen har vi alltså 21 850 potentiella zombies. Om vi antar ett jämnt frånfälle under året har vi ungefär 1821 döda per månad och tolv olika stadier av förmultning – eller snarare förruttnelse p.g.a. den syrefattiga miljön i en djupt begraven kista2. Nackdelen är dock att med våra begravningstekniker kan det ta mer än ett år för en kropp att lösas upp, faktiskt upp till 15 år innan det bara är ett skelett kvar3.

Hjärnan torde dock vara tillräckligt förstörd efter i alla fall halva tiden och då finns ingen möjlighet att bli zombie. Så då har vi i runda slängar 163 875 potentiella zombies som krafsar sig ur sina gravar någon midnatt inte långt ifrån idag. Majoriteten av dem skulle dock (p.g.a. förutnämnda rötenhet) ha väldigt svårt att ta sig ut då muskler och senor inte klarar grävandet genom marken så snabbt, så istället för att alla dyker upp på en gång skulle det bli en avtagande tillströmning från gravområdena. För enkelhetens skull kan vi säga att bara de senaste två årens döda har kraft nog att komma upp i dimman de första två dagarna (och då räknar vi bort problemet med kistlock).

Så från den dag de döda börjar återvända kommer vi i Sverige ha minst 43 700 zombies som stapplar efter oss.

Om zombierna dock fortsätter att förmultna / ruttna när de återuppstått och knallar omkring i friska luften kommer varenda en av dem vara borta i stort sett ofarlig efter en månad och helt borta inom ett par månader till om förruttnelsetakten är oförändrad. Tyvärr får vi nog anta att sönderfallet är kraftigt insaktat eller till och med avstannat – åtminstone så länge de hittar folk att stoppa i munnen.

Men (!) dessa tiotusentals är ändå inte en reell fara mot samhället.

Långsam Zombie är långsam

Zombiernas strategi är att den människa som fångats äts upp. Inte bara av den zombie som står för fångsten, utan av alla som finns i närheten. I underkant kan vi säga att de femton närmaste deltar eller försöker delta i matfrossan. Det är alltså fullt möjligt för en relativt stor grupp levande jagade av en hord att komma undan, förutsatt att någon i gruppen blir fångad, offras eller offrar sig.

(Det kanske inte ens behöver offras någon eftersom zombies beskrivs röra sig långsammare än vanlig gånghastighet (5-6 km/tim) och de flesta då torde klara sig undan bara de kan jogga en längre sträcka.)

De sätt som zombiesmittan sprider sig är genom dödsfall eller z-infekterade sårskador, utöver det måste hjärnan vara någorlunda intakt. Detta sinkar smittorisken rejält i och med att det bara är ett par tusen som dör per månad (och de flesta av dem är någorlunda väntade dödsfall p.g.a. ålder och sjukdom), så den naturliga tillväxten är låg och lättkontrollerbar, samt att de som sagt inte har som syfte att smitta, utan att äta oss.

Zombierna begränsar m.a.o. sig själva då de efter en viss gruppstorlek alltid kommer äta fler än de smittar, samt att de kommer äta väldigt få när överraskningsfasen är över och vi slår tillbaka.

Det är alltid de skadade som är de farligaste.

De första som dyker upp är alltså de nyligen döda och de kommer sätta i sig folket som bor i närheten av begravningsplatser. Många av dem kommer även bli oskadliggjorda av begravningsplatsgannarna. Det är även här som de första stora smittspridningen sker: när ett fåtal zombies når ett större antal levande och kan hinna bita många innan de blir oskadliggjorda. En zombie mot tio levande resulterar sannolikt i en återdöd zombie, en död och nio levande varav kanske 4-5 bitna under övermanningsförsök.

Inom ett dygn från utbrottet lär orginalzombierna ha en svår sits:  myndigheterna lär ha reagerat och även spontana medborgargarden som jobbar med att tvinga tillbaka dem till rätt sida döden.

Då kommer våg två, den som orsakar den största smittspridningen.

På akutmottagningar landet runt kollapsar tiotusentals bitna när z-viruset övermannat deras immunförsvar. Sjukvårdspersonal strömmar till för att rädda dem – och blir bitna en masse. Lågt räknat kanske hälften av personalen och de intagna stryker med, antingen som mat, eller bara blir bitna.

Detta ger dock en viktig lärdom i kampen mot zombierna: betten smittar.

Ett svårt beslut tas. Polis, militär och hemvärn sätts in för att ”internera” skadade och odöda4. Zombieproblemet är löst.

(Värt att notera i sammanhanget är att vi även har runt 260 000 skjutgalna jägare i landet5, så om vi bara säger att zombierna är förklädda vargar så är problemet över på fem minuter – inklusive viss avskjutning av jägare p.g.a. övernitiska kolleger. Några civila lär också stryka med, tyvärr.)

Men om allt går fel – Hur stor blir horden?

Följande förutsätter förstås att de flesta flyr när de märker att en zombiehord är på ingång och inte bara lägger sig ner och väntar på slutet.

Det förutsätts även att samhället av okänd anledning kollapsat och inte kunnat sätta sig till motvärn (vem vet: kanske zombierna tog över genom att ställa upp i riksdagsvalet och bli vågmästare – ”zombiedemokraterna 2014 – för att fler har dött än som nu lever!”)

Men i alla fall:

Det handlar om brytpunkten där antalet zombies i en hord blir så pass många att de kommer döda (och äta) fler än de bara skadar.

Första frågan är hur många zombies ur horden som krävs för att nedlägga ett offer – här utgår jag även från att den som blir fångad blir äten och därmed inte kommer återuppstå som en del av horden. Sen har vi en ytterligare begränsande faktor: hur många zombies som oskadliggörs innan ett offer är antingen nedlagt eller har kommit undan.

Om vi då har en begynnelsehord zombier som får härja fritt och med jämna mellanrum stöter på lagom stora och oorganiserade grupper av människor som försöker fly, men försvarar sig när de är trängda kommer zombiehorden växa så smått p.g.a. att färre zombies dödas än som tillkommer via skadade levande. De flesta levande är ju mer sysselsatta med att försöka komma undan än att krossa zombieskallar.

Detta förutsätter dock att horden attackerar på en rak linje med jämnt utspridda offer. Detta tar heller inte i beaktande tiden det tar att bli zombie, som i de flesta fall beskrivs som minst ett dygn även vid en hyfsat allvarlig skada. (Under tiden hinner omgivningen förbereda sig för att neutralisera hotet.)

Zombiehorden kommer alltså troligast att gå back på sina attacker – inte minst för att de kommer vara i vägen för sig själva (en sammanhållen grupp av 20 pers som attackeras av 200 zombies utan att vara omringade kommer bara ha risk att nås av det närmaste 50-talet eller så). Förlusterna för zombierna kommer vara högre och antalet skadade bland de levande kommer troligtvis vara lägre.

Horden kommer decimeras tills den har nått en jämviktsstorlek där antalet skadade blir lika stort som antalet förstörda zombies. Förutsatt en jämn fördelning av potentiella offer och förutsatt att horden lyckas smyga sig på sina offer utan att avslöjas av vare sig stank eller ljud.

När överraskningsfasen är över är det mest en fråga om tid.

Om de levande sedan är smarta nog att samlas till motstånd, samt hålla koll på de som blivit bitna borde zombieplågan kunna hållas kort. Oavsett fungerande stat eller inte.

Detta förutsätter även att det handlar om Romero-zombies och inte de fåniga ”snabba” zombierna (eller de icke-döda icke-zombierna i Crossed). Antalet offer ökar  dock för varje steg snabbare än vanlig gånghastighet zombien kan ta.

__________

1 Fonus, Företagspresentation, maj 2011 (.pdf)

2 Faktoider, Jord skall du åter varda

3 The Guardian, What really happens when you die?

4 Helt enligt lex Hanteringen av odöda (John Ajvide Lindqvist, 2005, ISBN 9789170372384)

5 Regeringen.se, Jakt och viltvård

__________

Brasklapp: det finns dock risk att beräkningen i ”When Zombies Attack: A mathematical modelling of an outbreak of zombie infection (.pdf via @ahruman)” stämmer bättre än min diskussion här ovan.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress publiceras inte.Obligatoriska fält är markerade med *