skrivet

En man gick på bio med sitt barn häromdagen och kom därifrån med ångest för framtiden. En bekymrad förälder som hört dotterns idol Alfons med (kill-)kompisar rapa upp en sån flickfientlighet att han blev chockad. En anti-tjej-retorik som han sen hörde imiteras av andra barn efter filmen.¹

Hans blogginlägg om saken fick många upprört instämmande delningar på inte minst Facebook, men han fick även mothugg genom en debattartikel i Expressens kulturdel.² Författaren av debattinlagan förklarade vänligt att det inte var något att oroa sig för eftersom barnen inte skulle låsa sig på det under hela livet. Hon tyckte helt enkelt att pappan skulle bearbeta sina egna känslor och ta snacket med dottern om hur töntigt Alfons betedde sig.

Gott så. Nu: över till mig.

Det är en hel del skillnader mellan böckerna och TV-serien (den som nu visas som episodfilmer). En del subtila, en del iögonenfallande. Vid en återtitt för en tid sen blev jag förvånad av att Milla skrivits ut ur manuset i exempelvis Bara knyt, Alfons. Det fanns liksom ingen anledning att hon inte skulle vara med, utan ändringen gjorde bara att Alfons hade färre vänner (och framför allt: bara killkompisar).

Men Milla dyker så till sist upp som tjejen som inte är som alla andra – Undantaget Som Bekräftar Regeln Att: Tjejer Är Töntiga (”USBRA:TÄT”? WTF?). Det är en vanlig trop som återkommer i många olika kulturformer och samhällsnarrativ. Kanske inget som sätter sig om man bara exponeras en gång, men när den dyker upp dagligdags i den mesta barn-TV-produktionen (och ungdomsinriktad kultur, och den där målgruppen är vuxen) påverkar det självbilden.³

Att inte se det problematiska i att barnkultur helt oreflekterande både upprepar och förstärker negativa mönster ger två alternativ: antingen är man i ett socialt sammanhang där genusmedvetenheten är i stort sett obefintlig (eller  aktivt motverkas), eller så genomsyrar den så mycket av ens umgängeskrets att ett nån gång uppdykande kvinnoförakt ses som en anomali som kan tas där och då.

Vad det gäller kulturdebattören tror jag mer på det senare.

För det är inget som växer bort av sig själv, utan måste arbetas med. Både preventivt och reaktivt. Som att lära dem att inte drunkna: det görs inte genom att låta dem gå ner till vattnet själva för att leka på bryggan och sen trösta dem när de väl har blivit iknuffade och upphämtade, utan genom att lära dem simma, visa hur vattnet är och berätta hur de kan upptäcka farligheter. Samt naturligtvis trösta dem när nån knuffat i dem (för det kommer hända, hur mycket man än förberett dem).

Själv hoppas jag kunna förbereda barnen både för den sexism och rasism de kommer drabbas av och för att inte delta i den övriga normhets som inte drabbar dem personligen men som kommer omge dem under uppväxten.⁴ Helt enkelt ge dem verktygen att hantera sitationen när den uppkommer.

Vad det gäller den orolige pappan tror jag han ligger närmre den förra kategorin. Anledningen till detta är att han producerade (och hyllade) Belinda Olssons raljerande mot modern feminism och genusarbete i ”Fittstim – min kamp” som sändes på SVT i början av året. Han har dock nu, med dottern som proxy, fått en ögonöppnare för hur flickor porträtteras och gör det enda han tror sig kunna göra: skriver ett blogginlägg (och pratar kanske med barnet). Jag hoppas att det även gör att han ser hur han påverkar samhället i både sin pappa- och yrkesroll.

Jocke har genom sin position en större möjlighet än de flesta att påverka så att vi om några år hamnar där Marty är idag.

___

^1. Min dotter drabbas av sexismen i Alfons Åberg, hotlamotte.com (via Unvisit), 2014-06-28

^2. Det där växer bort, Lamotte, Expressen.se (via Unvisit), 2014-06

^3. Study examines television, diversity, and self-esteem, Racebending.com, 2012-06-06

^4. Jag bor just nu i en kommun där a-traktorer med ”visa pattarna”-klistermärken är långt mer vanligt förekommande än genusdiskussioner.