Varför är det så svårt att skriva om porr?

Sydsvenskan återpublicerade häromåret ett reportage ur Fokus av Matilda Gustavsson och Julia Lindemalm om bl.a. hur en HIV-positiv f.d. porraktör nu kämpar för att stänga ner hela industrin1. Reportaget beskriver porrindustrin som osäker och sjaskig även om de aktiva inom den som intervjuas naturligtvis utmålar den som en enda stor familj.

I reportaget berättas ex-porrstjärnans historia – hur sjukdomsbeskedet togs emot och den diskriminering han mötte som aktiv p.g.a. sin hudfärg. Det som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen var dock påståendet att han under sin aktiva period främst fick jobb som deltagare i gruppvåldtäktsscener.

När Sydsvenskan tillfrågades om de inte helt enkelt hade felöversatt en term (mer än en gång har ju gangbang / gruppsex eller gangbanger / gängmedlem förväxlats med just gruppvåldtäkt av halvdana översättare), men fick svaret att det faktiskt handlade om ”gang rapes” d.v.s. riktig våldtäktsporr, något som dessutom skulle vara vanligt förekommande2.

Eftersom skådisen i så fall borde sitta inne på en ej oansenlig tid för sitt deltagande i övergreppen kollade jag upp om jag kunde hitta nåt om hans karriär och efter lite sökande på webben hittades ett antal andra artiklar om mannen, samt ”vuxenversionen” av IMDB där hans filmer fanns listade med kategorier. En inte oansenlig del av dessa nämnde just ”gangbang”. Inte ett enda omnämnande av ”gang rape”.

Hur kunde så många andra journalister och en branschbevagande specialsite ha missat hans kriminalitet när Fokus / Sydsvenskan fick fram ett erkännande bara genom att säga ”we’re from Sweden” och prata med honom?

I boken Porr: en bästsäljande historia skriver Mattias Andersson mycket intressant om företagen som producerar eller distribuerar pornografin, men det är sällan kritiskt utan oftare storögt fascinerat. Tydligaste exemplet är när han besöker en filminspelning och ingående, nästan andlöst, beskriver den manlige aktörens …ollon3.

Det är exotiserande och ovärdigt en bok som vill utge sig för att vara ett granskande reportage. En granskning som dock blir lite skrattretande när han försöker få samtal med 34 personer i hans bekantskapskrets från innerstan att framstå som någon form av seriös undersökning.

I intervjuerna med skådespelarna är det mest att det kan vara ganska obekväma positioner och skavsår, men även några öppenhjärtliga om det sociala stigmat och trasiga uppväxter. Det är inte alla som skulle rekommendera branschen för nykomlingar. Den problematisering som finns i övrigt är mer fokuserad på att branschen har dåligt rykte och inte är så lönsam som det påstås.

I Porr, horor och feminister är Petra Östergren den ultimata kontextlösa åskådaren (H. neutraliensis?): inget är konstigt, inget är problematiskt, allt är på de inblandades eget initiativ – får nån ett ägg knäckt i rumpan är det ett spontant infall av alla inblandade4.

Kvinnorna skådespelar att de vill och det räcker för Östergren, inget annat kan försiggå bakom scenen och inget av det som visas är främst avsett för en sorts betraktare.

Att hon suttit och kollat den avsevärda mängd porr hon gjort verkar inte satt mer avtryck än att det abstraherats till kroppar vars agens är total.

Det skulle nog gynna alla om pornografins utforskare kunde ta ett steg tillbaka och försöka se sina antaganden ibland.

___

1 I porrfabriken, Sydsvenskan 2013-05-23 | Gummiparagrafen, Fokus, 2013-02-20

2

3 Mattias Andersson (2006), Porr: en bästsäljande historia, Prisma, ISBN 978-91-7263-681-1

4 Petra Östergren (2006), Porr, horor och feminister, Pocketförlaget, ISBN978-91-85625-63-5

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress publiceras inte.Obligatoriska fält är markerade med *