skrivet

Borzoo Tavakoli skrev häromveckan ett öppet brev till en rasist. I det gör han på ett effektivt sätt slarvsylta av rasistens svepande argument om ”invandrare” och ”muslimer” genom att jämföra vad han och rasisten åstakommit, bl.a. ur ett aktivismperspektiv:

jag kämpade för demokrati i Iran och satt sex år i fängelse för min sak utan att ångra mina handlingar eller ta tillbaka mina ord, medan de nyheter jag läst om dig i Expo ofta börjar med ord som ”Kent Ekeroth ljuger, ljög, har ljugit…” När du ljuger om det som du har sagt, eller gjort, och när du inte vågar stå för dina ord eller dina handlingar finns det bara ett adjektiv som passar in på dig, nämligen ”feg”. Och din feghet minskar inte av att du väljer att beväpna dig med ett järnrör.¹

Det var ett träffande brev som med all rätt har delats bortåt 92 000 gånger i sociala media (främst på Facebook), men det var ändå något som skavde när jag läste det.

En vecka senare skrev Ann Heberlein en debattinlaga där tre meningar ger ord för och sammanfattar det som skavde (min kursivering):

[Tavakoli] tycks argumentera för sin rätt att vara här, sin rätt till trygghet och säkerhet genom att hänvisa till sin nytta och sina prestationer. Det bekymrar mig att så många gillar och applåderar den retoriken. Människans värde får aldrig någonsin härledas ur hennes prestationer.²

Samtidigt skaver även Heberlins inlägg på några ställen. För nej, jag tror inte (som Heberlein) att det handlar om en ”nyliberal” inställning hos Tavakoli. Det individualistiska perspektiv som han förmedlar i texten är någonting annat.

Förklaringen kom genom en text av Nabila Abdul Fattah, publicerad ett par veckor före Tavakolis brev, där hon beskriver sin känsla efter att ha sett pjäsen Jag ringer mina bröder (baserad på Jonas Hassen Khemiris bok):

I en scen lär sig Amor att “gå som en oskyldig”. Medan publiken skrattade åt hans försök att “gå som att han inte tänker på att gå” så knöt det sig i min mage. Sådär går jag.

Eller när han berättade att han går flera kvarter med ett klistermärke från ett äpple tills han hittar en soptunna. Så gör jag. Inte för att jag är så mån om att klistermärket just måste hamna i en soptunna. Utan för att jag vet att jag är en representant.

Så fort jag kliver utanför dörren till mitt hem förvandlas jag till alla som ser ut som mig eller som delar min religion.³

…och det är det som Heberlein missar.

Det är det som även Tavakoli misslyckats att se hos sig själv. Han är så indoktrinerad i att representera att han helt enkelt inte kan argumentera utifrån ett annat perspektiv än som ”mönsterinvandraren” – den som inte kan användas mot (den konstruerade) gruppen.

Vi får aldrig vara individer, så det enda sättet vi har att försvara oss är att, via vad som kan uppfattas som hyperindividualistiska exempel, visa att vi inte är som vi anklagas för att vara. Vi hoppas vara nålen som spräcker representationsbubblan.

Jag känner igen det från mig själv, jag känner igen det hos Nabila och jag känner igen det hos Borzoo. Ingen av oss delar uppväxtförhållanden eller livssituation, men vi delar att avkrävas representation för vad de andra gjort eller inte gjort.

Rasisten som Tavakoli riktade sitt brev till? Han tänker inte svara. Det gör de aldrig. För de ”vet” ju att oavsett vad utlänningen säger eller gör nu så är det bara lögn tills han kan visa sitt rätta ansikte.

Vi måste få hål på representationsbubblan på något annat sätt.

[uppdatering 131202: Hoppla! Rasisten har ändrat sig och svarar med sitt eget öppna brev som, utöver att presentera den vanliga konspiracismen om PK-medias enade front, i korthet går ut på ’du kanske är schysst, men alla andra!!1!!’ -argument:

Problemet är att du tillhör en minoritet. Du försöker ge sken av att vara representativ för den invandring som i dag sker till Sverige fastän du kommer från en liten, högutbildad, sekulär grupp från Iran. Sanningen ser helt annorlunda ut gällande den invandring Sverige utsätts för i dag, där många av de nyanlända över huvud taget aldrig gått i skolan.⁴

Rasister kommer inte övertygas av individers positiva historier, för de kan alltid hemfalla åt klyschan om ”ett enskilt fall”.]

___

¹ Borzoo Tavakoli, Till Kent Ekeroth, ­riksdagsledamot för SD, DN.se, 131121 (hämtat 131130)

² Ann Heberlein, Att så många ­gillar Borzoo Tavakolis artikel är ­oroande, DN.se, 131129(hämtat 131130)

³ Nabila Abdul Fattah, Jag går som en oskyldig, ETC, 131107 (hämtat 131130)

⁴ Via Unvis.it för att inte ge rasisten några klick.