skrivet

Animism är uppfattningen att även ”döda ting” har själar. Vanligtvis förknippas det med s.k. primitiva religioner, totemdyrkan och trolltrummor¹.

Jean Piaget beskrev det preoperationella tänkandets period som ett tillstånd i barnets utvecklingsfas präglat av animism och artificialism – uppfattningen att allting dels är besjälat och därför levande, dels är tillverkat och därför utbytbart².

Det skulle alltså vara lätt att säga att synen på ting som besjälade tillhör det infantila, det obildade (kanske även det ociviliserade?), men när vi blir arga och skäller ut datorn när den inte ”gör som vi vill”, en välutbildad och intelligent man kör sin bil till kusten för att den ska få fira 20 000 mil genom att få se havet, eller pensionärers livskvalité höjs av det upplevda sällskapet från en robotsäl³ (eller för den delen det antal personer som lever sina liv med en artificiell partner⁴), tyder det kanske på någonting annat.

Frågan är kanske helt enkelt: triggas vi allt mer till denna respons av en (teknik)industri som blir allt skickligare på att marknadsföra sina produkter som något vi ska känna för?

Betingas vi av interaktionsdesigners att se på mobiltelefonen som ett husdjur (eller mer)?

Utvecklingen som kommer ta fart i och med de både lyckade och framgångsrika röstinteraktionsapplikationer som dykt upp är sannolikt inte en bromskloss för detta.

Jag tror faktiskt jag ser fram emot första gången jag hör någon skrika på sin dator och den grälar tillbaka.

Trots allt.

_________________

¹ Exempelvis den japanska shinton och det absolut icke-teknologiska samhälle som där är?

² Jag tänker inte ens försöka analysera om Piagets teori om det preoperationella tänkandets period är korrekt, utan använder enbart beskrivningen då jag fann den intressant.

³ Infontology: Att döda sin robot – och ja, jag har nog gjort liknande med en kär ägodel.

⁴ Love me, love my doll – reportage i Outsiders-stil.