Bilder som argument

En man kramar sitt barn, han vill trösta, väcka, men där barnets ansikte en gång var finns inte längre något.

Under de senaste hundra årens krig har krigsrapporteringen visat sin styrka i att med starka bilder vända opinionen genom att visa den brutala sanningen bakom den triumfatoriska propagandan.

De allierades befriande av Buchenwald.1

En springande Phan Thi Kim Phuc med napalmskador över ryggen.2

Den utmärglade muslimske mannen i Omarska-lägret.3

Nu kommer det en aldrig sinande ström av liknande bilder.

Från Syrien.

Från Gaza.

Från många fler platser där barn dödas, mördas, av en eller flera militärmakter eller miliser och där mobilkameror finns.

Vi kan dokumentera allt mer och detaljerat med den allt mer sofistikerade teknologin i våra händer. Tidslinjen blir knivskarp och det finns inget ögonblick som är omtvistbart.

Eller?

Bilderna sprids. De är viktiga. De är bevis för det ofattbara.

En man kramar sitt barn, han vill trösta, väcka, men där barnets ansikte en gång var finns inte längre något.

Men genast kastas fler bilder mot oss. Det går inte att samla sig och agera, det enda som finns tid för är chocken, illamåendet. Det är ändlöst.

Jag undviker dem så gott det går.

För det får jag höra att jag blundar för offren. Att jag bara vill ha en kliniskt ren bild av kriget. Att krigskorrespondenter i alla tider visat dessa bilder, så varför upprörs jag nu?

Alla bilder från Buchenwald publicerades inte i propagandakriget. En del av dem fick ligga i förvar för att allmänheten skulle förskonas från våldet i dem. Allmänheten lyckades ändå avsky nazism.

Nick Út kunde valt en annan bild, ett foto med sönderbrända lämlästade kroppar och kanske fått den publicerad, men det räckte med en skadad nioåring för att visa att kriget var orätt.

Journalisterna hade inte tillträde till de värsta delarna av Omarska, men en blick på den utmärglade mannen sa allt.

Det är inte krigskorrespondens att ofiltrerat lägga ut allt som finns, det är bara överväldigande, med risk att trubba av mottagarna eller stressa dem till apatins gräns – ”det tionde krigsbrottet bara idag som ingen gör något åt”.

En man kramar sitt barn, han vill trösta, väcka, men där barnets ansikte en gång var finns inte längre något.

Jag har inte sett bilden. Bara fått den beskriven. Det räcker.

___

Trigger warning: länkarna nedan innehåller bilder på människor i koncentrationsläger och/eller med krigsskador.

1 Fritagandet av Buchenwald på Wikipedia

2 Phan Thi Kim Phuc på Wikipedia

3 Omslag från Time magazine, samt artikel i The Guardian

Comments are disabled for this post