Roffe Ruff – Barrabas

Jag har alltid varit kluven till Roffe Ruff. Å ena sidan är det gimmickgrejen med masken (ja, jag vet att det är seriöst menat, men ändå) och den förställda (?) rösten, men å andra sidan känns hann mer uppriktig än de flesta. Så när möjlighet ges att recensera det som sägs vara Roffe Ruffs avsked är det ju klart man tar chansen att verkligen bestämma mig – och detta innan de flesta ens hört plattan. Så det har blivit ett par intensiva dagar när jag lyssnat in mig på det han släppt hittills och det som landar den 28e.Och han har vandrat en lång väg. Här på Barrabas, vid vägs ände, är de skämtsamma låtarna från första mixtapet Änna goa bitar så som bortblåsta när ångesten som dök upp i små sjok på Panter parken och blev längre skov på Ormar i gräset blivit det konstanta läget. Litterära och kulturella referenser trängs med socialrealism och realpolitik. Även då en del av hans teman har dykt upp tidigare är Roffe Ruff en tillräckligt skicklig berättare för att ge en ny vinkel och texterna är, om än göteborgscentrerade här och var, ändå inte ogenomträngliga (dissen till GBG:s starke man med ”skinn på näsan och psoriasis” i Prolog träffar för övrigt exakt där den ska).

Men om vi går tillbaka till (mitt problem med) hans röst så är bokstaveringsrefrängen i L.I.M.B.O. det tydligaste exemplet: röstläget är lite för begränsat för den sortens refräng (där kunde Rico Won eller Mächy kunnat göra ett inhopp istället för de, enligt konvolutet, uteblivna gästverserna) och i Så är det (idiologi) är Kapten Röds produktion för upbeat för Roffes svärta. Skulle älska en hårdare remix på den. Men samspelet mellan produktion och rap är i övrigt riktigt bra och allt som allt är det ett värdigt avslut för alteregot: fansen (som lär bli fler) får exakt det de behöver och Roffe får sitt sagt.

(tidigare publicerad som del av dubbelrecension på Whoa.nu)

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress publiceras inte.Obligatoriska fält är markerade med *